Den senaste tiden har ett antal uttalanden kommit från folkpartiet i vad som framstår som deras core business, skolan. Det var skolket som skulle in i betyget, det var slöja som inte får bäras för att den hindrar kommunikationen i skolan och nu ska förärldrarna kunna tvingas vara med i klassrummet.
– Att uppfostra barn är ytterst inte skolans ansvar, det är föräldrarnas ansvar, säger han enligt det förskrivna talet som DN.se tagit del av.
Skolminister Björklund anser att det i försts hand ska ske genom en frivillig överenskommelse, men vill att utbildningsnämnden i en kommun ska kunna tvinga en förälder att delta i klassrummet.
via Björklund: Tvinga föräldrar sitta med i klassrummet – DN.se.
Gemensamt för alla dessa ställningstaganden är en grundläggande syn på skolan som den centrala delen i lärandeprocessen. Ett synsätt som hör hemma flera årtionden tillbaka i tiden. Inlärnings-/Kunskapsprocessen ser helt annorlunda ut i dag. Det finns en uppenbar risk att eleven lär sig mer via internet en dag då denne skolkar än i skolan.
Lärarnas riksförbund hade tidigare på morgonen uppmanat till borgfred för att få långsiktighet i utblidningsfrågan:
På fredagmorgonen kunde Sveriges politiker se en enad lärarkår kräva borgfred om betygen. Båda lärarorganisationerna kräver idag var för sig att politikerna gör upp om betygen över blockgränserna.
Idag kommer Lärarnas Riksförbunds Metta Fjelkner delta som inbjuden extern talare vid SSU:s och LO:s valläger i Strömstad och uppmana oppositionen att komma överens med de politiska motståndarna. Uppmaningen riktas också till Folkpartiets partiledare och skolminister Jan Björklund som håller sitt sommartal i närbelägna Marstrand.
Resultatet blev till viss del att att Björklund gjorde ett utspel som sågas även av allianskamraterna. Hur ska det kunna bli någon enighet så länge utbildningsministern driver frågor som inte ens de närmsta kan ställa sig bakom? När utbildning nu dessutom toppar väljarnas lista över viktiga frågor inför valet undrar jag om det inte är dags för en strukturförändring på flera plan.
Skolan och klassrummet som fysisk plats och läraren som den naturlige auktoriteten är på god väg att försvinna. Att då försöka rädda skolan med mer skola är som att bygga en skyskrapa som inte kan vaja för vinden. De 50% som Steinberg talar om vilka inte får en komplett skolgång kommer inte att bli mer runda för att hålet de pressas genom är runt. Kunskap och lärarande är inte en lokal och det är inte auktoritet.
När man läser John Steinberg förstår man hur lite skolan i sig lyckas leverera. Steinberg pekar på nödvändigheten av att tala om lärandet och inte skolan. Ett lärande där dagens skola inte lyckas:
Om du har ett skolsystem som det man har i Sverige där ca 30 % inte slutför sin utbildning och ytterligare ca 20 % har betygsluckor och inte har behörighet att läsa vidare, borde man dra slutsatsen att någonting är fel med själva systemet, inte att ett felaktigt system ska stramas upp.
Jag har länge hävdat att nuvarande skolsystem är ett förlegat system. Vi bör fokusera på att skapa ett lärande samhälle med mängder av olika lärmöjligheter. Skolan är bara en plats av många för lärande. När vi fokuserar på skolreformer istället för att satsa på s k komplementära och alternativa system, så satsar man på en modell som inte längre fungerar för majoriteten av eleverna. Det fungerar förvisso utmärkt för de visuella, motiverade, framtidsorienterade ungdomarna, men inte för de andra 50 %. Varför gör mera av samma?
via John Steinberg – Hur mycket fel för att det ska bli fel?
SvD; AB; GP; Peter Andersson
